Jag valde verkligen den här mannen med hjärtat. Så galet attraherad, så vansinnigt förälskad och så otroligt besvarat. Vi spelade aldrig något spel i början, de behövdes inte, det är inte heller våran stil. Vi klev rakt in, njöt, levde, älskade, drömde och förverkligade. 

Jag levde verkligen i dem mörkaste dimmorna och med dem störta hjärnspökena när just du fångade mig och ständigt bevisat för mig vad kärlek är, äkta kärlek och hur de ska kännas på riktigt. 

Vi har absolut haft våra duster men dem ska sägas varit få, väldigt få. Dem vi haft har däremot varit rejäla och dem har tillslut fått oss att inse att det ska vara vi. När jag bara velat ge upp har du varit där och varit den starka av oss och orkat för oss båda. Vi har båda gett och tagit, gett varandra utrymme att växa och ständigt trott på varandra. 

Jag må kunna vara ivrig, vild, impulsiv och skena lätt iväg, men där tror jag vi är likadana. Vi har båda starka viljor och båda har ständigt något pågång. Självklart har du flertalet gånger gjort mig galen, gråhårig och vansinnig, men jag skulle inte byta bort det mot något annat i hela världen.  

Är det tillåtet att vara så här lycklig? Någon märklig koppling måste det väl ändå finnas när det som att hjärtat ska gå sönder av kärleken man känner till just honom? Lycka. Kärlek.  Det är så små ord jämfört med vad jag egentligen känner. 

En obeskrivlig känsla.